Sackaros, glukos, fruktos...

Vanligt socker, strösocker, råsocker, florsocker eller kandisocker framställs av sockerbetor eller sockerrör. Det är en disackarid som består av glukos och fruktos.

Tidigare fick vi bara i oss socker från frukt, grönsaker och honung. Men sedan odlingen av sockerrör och dess industriella bearbetning introducerades finns sockret tillgängligt till alla.

Glukos är en monosackarid - en enkel sockerart liksom fruktos. Glukos finns i bl a stärkelse (majs eller potatis), laktos och sockerbetor samt framställs av kroppen. Glukosnivån i blodet påverkar blodsockernivån. Finns det en permanent höjd halt av glukos i blodet kallas detta för sockersjuka eller diabetes.

Fruktsocker är en monosackarid (enkel sockerart). Fruktos finns i kärnfrukt (äpple, päron), bär (druvor), exotiska frukter (granatäpple, kaki, banan, mango) och honung. Dessutom förekommer fruktos i grönsaker som morot, broccoli, kål, pumpa, tomat och rödbetor. Torkad frukt (russin, dadlar, fikon, äpple, plommon, banan) har en högre andel fruktsocker än färska frukter.

Friska människor tål utan problem 30 g fruktsocker varje dag men intolerans eller överkänslighet ökar bland svenskar. Eftersom fruktsockret inte tas upp fullständigt från kosten kan framförallt barn som har fått i sig för mycket drabbas av diarré. Egentligen är det näst intill omöjligt som vuxen att få i sig för mycket fruktos genom att äta färska frukter. Dricker man däremot 2 dl vanlig äpplejuice (ett glas!) så får man i sig 20 g socker - även om det inte är tillsatt socker!

Blodsockernivån stiger långsammare jämfört med vanligt socker (glukos), men fruktos påverkar fett- och kolhydratomsättningen. Fruktsocker omvandlas snabbare till fett än glukos. Detta beror på att det inte behövs något insulin för att metabolisera fruktos, insulin ger dessutom en mättnadskänsla. Följden är att vi inte känner oss lika mätta än när vi har ätit glukos. Vi kan lättare drabbas av sjukdomar såsom fetma, högt blodtryck, gikt eller kroniska njurskador.

Fruktos finns tillsatt som sockerersättning i fler och fler livsmedel eftersom det kan transporteras ganska billigt i tankbilar och har en 20 % högre sötningskraft än vanligt socker (glukos).

Laktos är en disackarid som finns i mjölk från däggdjur. För att kroppen ska kunna använda laktos behöver den bryta ner den till galaktos och glukos med hjälp av ett enzym som kallas laktas. Men laktas bildas bara i mindre omfattning hos vuxna. Människor som inte kan bryta ner laktos är laktosinteroleranta.

Laktos ger energi men har en laxerande verkan i stora mängder.

Lik laktos är maltos en disackarid som finns i bl a öl, flingor, pasta och potatis. Den uppstår vid nedbrytning av stärkelse t ex vid ölbryggning.

Dessutom finns det en grupp med kalorifria sötningsmedel: sackarin, cyklamat, acesulfamkalium, sukralos (alla dessa är konstgjorda), steviolglykosider och taumatin (båda dessa framställs av växter).

Framförallt stevia är nu på allas läppar. Stevia rebaudiana eller sötflockel är en växt som odlas i Sydamerika. Växten är inte godkänd som livsmedel inom EU. Däremot är steviolglykosider (E960), en livsmedeltillsats som utvinns ur växten, godkänd som sötningmedel. Fördel: stevia påverkar inte insulinmetabolism och lämpar sig därför för diabetiker. Dessutom har stevia inga kalorier. Nackdel: stevioglykosider framställs i en lång process - det känns inte helt naturligt längre.

Sötningsmedel brukar vara sötare än vanligt socker, därför används oftast mindre mängder. Detta minskar ofta kaloriintaget. Livsmedel som innehåller sötningsmedel ska märkas "innehåller sötningsmedel".

Bakom namn som sorbitol, mannitol, xylitol isomalt, laktitol, erytritol maltitol och polyglycitolsirap gömmer sig olika sockeralkoholer. Intar man för mycket av dessa livsmedelstillsatser kan de ha laxerande verkan. Därför måste livsmedel som innehåller mer än 10% sockeralkoholer märkas  "överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan".

Sockeralkoholer är vanligtvis mindre söta än socker.

Sockeralkoholer som är godkända är inte farliga för hälsan. Det finns dock produkter såsom juicer, läsk, godis eller vatten med aromer som innehåller sorbitol. Sorbitol kan försämra upptagning av fruktos och därmed försämra fruktosintolerans. Detta gäller framförallt lättprodukter eller livsmedel för diabetiker där man har ersatt fett med socker (sorbitol) som smakhöjare.

Som ersättning till socker använder många sirap, agavekoncentrat, lönnsirap, melass, majssirap eller honung. Alla dessa sötningsmedel har olika egenskaper och skiljer sig antingen i kaloriinnehåll, smak, sammansättning mellan glukos och fruktos eller pris från varandra. Vissa lämpar sig bättre för t ex diabetiker eller fruktosintoleranta men ingen är egentligen ett sunt eller hälsosammare alternativ till socker.

Sirap är framförallt billigt för livsmedelsindustrin. T ex är apelsinjuicekoncentrat billigare att transportera pga dess lägre vikt jämfört med riktigt juice. Sirap används i dryckesindustrin, bagerier, till glass och fruktmarmelader.

Samma gäller för t ex majssirap (glukos-fruktos-sirap eller fruktos-glukos-sirap eller HFCS - engelska för high fructose corn syrup). Majsodling är subventionerad i USA medan sockerimport kostar extra pengar. HFCS är särskild fruktosrik och finns ofta i läsk (framförallt i USA). 

Agavekoncentrat är sötare än honung och innehåller mer fruktos än glukos. Den kan användas i kalla drycker eftersom den är snabblöslig. Koncentrat framställs genom en vakuumprocess vilket gör att det finns mineraler och spårelement samt fytokemikalier kvar. Päron-, äpple-, dadel-, dinkel- eller druvkoncentrat är också ganska vanliga.

Fördel: det finns mer näringsvärde i koncentrat än i socker men eftersom man tar bara lite så räknas inte det som en riktig fördel. Negativt är den höga fruktsockerandelen.

Lönnsirap kommer från Kanada och äts ofta som tillbehör och naturlig sötningsmedel till våfflor, pankakor eller glass. Den innehåller mestadels sackarider och fruktos. Fördel: likt agavekoncentrat finns det vissa näringsämnen kvar i sirapen.

Melass är en honungsartad mörk sockersirap som är en biprodukt i sockerproduktion. Melass används som djurfoder, i tillverkning av alkohol (rom) eller för bakning i livsmedelsindustrin.

Honung användes redan på stenåldern som sötningsmedel och var tills man började utvinna socker från sockerbetor det enda och viktigaste sötningsmedlet. Honung innehåller mer fruktos (27 - 44%) än glukos (22 - 41%), dessutom sackarider (upp till 5%), maltos (4 - 14%), andra polysackarider (1 - 14%) och i en mindre omfattning andra näringsämnen. Honung innehåller fler kalorier jämfört med andra sötningsmedel. Förhållandet av fruktos till glukos avgör om honungen är flytande eller fast.

Varav sockerarter

Summerar alla sockerarter som finns i produkten t ex druvsocker, fruktsocker, strösocker eller mjölksocker. Sockret kan vara tillsatt eller naturligt.

Utan/inget tillsatt socker - osockrad

Livsmedlet innehåller inget tillfört socker men det kan finnas naturligt socker i produkten t ex druvsocker och fruktsocker i juice eller laktos i mjölk.

Sockerfri - utan socker

Produkten innehåller inget naturligt och inget tillsatt socker - det kan dock finnas sötningsmedel.

Light - lättsockrad - minskat innehåll av socker

Här har sockerhalten av livsmedlet minskats med minst 30% i jämförelse med originalprodukten t ex sylt eller ketchup. Men den kan ändå innehålla sötningsmedel.

Låg sockerhalt

Livsmedlet har som innehåll max 5 gram sockerarter per 100 gram.

Osötad - icke sötad

I produkten har inga sockerarter eller sötningsmedel tillsatts.